Först framkommer det att kvinnor är mer riskbenägna i styrelserummen än vad män är. Men att det utanför styrelserummen är tvärtom.

Och sen avslöjar styrelseproffset Peggy Bruzelius våghalsigt nog att kvinnor inte är intresserade av poster i bolagsledningen i samma utsträckning som män eftersom de prioriterat familjen:

– Jag är så trött på pratat om fler kvinnor i styrelserna. 24 procent – det är väl en ganska rimlig andel med tanke på underlaget, det är 17-18 procent kvinnor i ledningsgrupperna idag, säger hon.

Diskussioner bör handla om fler kvinnliga verkställande direktörer och fler kvinnor till ledande befattningshavare, inte styrelserna, menar hon.

– Visst, det finns män som bromsar. Men framför allt är det kvinnorna som tackar nej. Jag vet inte hur många gånger jag har mött kvinnor som tackat nej till topposter för att de har andra prioriteringar i livet. Som mentor kan jag bli besviken. Men på ett mänskligt plan…tja, jag kan förstå dem, säger Peggy Bruzelius

Hon menar att det är omöjligt att avgöra vad som är rätt eller fel. Kvinnor har fortfarande ett större ansvar för hemmet och många kvinnor i karriären väljer också att vara med sina barn mer än vad deras manliga chefskollegor gör.

Plötsligt känns det lite som uppochnedvända världen…

Frågan är bara på vilket traditionellt sätt de feminister som också är sexister (läs kulturvänstern!) ska hantera dessa nyheter?
a) Förneka sanningshalten
b) Ignorerar det hela och tysta ned det
c) Skylla allt på männen
d) I vanlig ordning göra kvinnorna till offer som inte kan ta ansvar för sina liv
e) Alla ovanstående alternativ