På endast en dag läste jag ut hela Ann-Britt Aldemans bok ”Att köpa lyckan”, vilket är en bok om köpberoende. Oväntat lättläst bok, och de ca 150 sidorna gick lika oväntat snabbt att läsa. Bara några timmar effektiv tid.

Aldemans liv är kantat av katastrofer, vilket gör boken gripande och intressant. Jösses vad lätt det tydligen går att manipulera vänner och kollegor och lura bokföringsbyråer. Man måste kanske ibland våga ifrågasätta och kontrollera även sina närmaste.

En reflektion är att spelberoende läggs det minsann en massa krut på att stoppa, för det ses tydligen som ett stort problem, men inte shoppingberoende. Enligt boken i fråga finns inte ens den definitionen inom psykiatrin, utan det hamnar istället felaktigt under kleptomani!

Det är konstigt att resurserna fokueras så mot spel och gambling, eftersom det finns stora likheter. Kostsamt beroende som kostsamt beroende.

Intressant är att religion alltid belagt spel som synd, medan shopping inte varit skuldbelagt sedan Jesus kastade ut månglarna ur templet. Kanske ligger religionens makt fortfarande som en våt filt över samhället och skuldbelägger spel mer än tok-köpande av varor?

Enligt Bibeln så är det (om jag minns rätt) lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för en rik att komma in i himmelriket. Kanske är det underförstått att man ska slösa bort allt istället för att spara? Varför i så fall?