Det finns de som förstår utrikespolitik och militära insatser för de själva varit med (i det här fallet i Balkankriget, i Bosnien-Hercegovina 1993-1994):
”Vi använde vapen för att nå våra mål. Vi hotade, besköts och vi sköt tillbaka. Med automatkarbiner, kulsprutor, automatkanoner och stridsvagnseld. Vi till och med dödade för att nå våra mål. Tyvärr kan jag inte ens utesluta att även någon enstaka helt oskyldig människa kan ha skadats eller dödats.
Vi hade naturligtvis kunnat demonstrera med plakat som fördömde den etniska rensningen och bildat ”mänskliga kedjor”. Men någonting säger mig att detta inte imponerat nämnvärt på Ivica Rajic, som utan tvekan beordrade att fyraåriga flickor skulle brännas levande med bensin i Stupni Do.”
(…)
”Fortfarande dyker det via personliga meddelanden och olika internetforum upp inlägg och meddelanden från människor som tackar mig som enkel vanlig soldat i Nordbat 2, Bosnien-Hercegovina 1993-94 för att de eller deras anhöriga lever. Och jag har ändå bara varit en liten del av ett stort arbete och har inte gjort mer än mina kamrater.”
Citat från Magnus Ernström, fd sergeant, Bataljon BA01. Nuförtiden ”tjänstgör” han som Morgonsur.
Sen finns det de (oftast på den politiska vänsterkanten) som likt grammofonspelare som hakat upp sig om och om igen kräver att Sverige ska dra tillbaka de fredsbevarande styrkorna från Afghanistan.
I Afghanistan spränger talibanerna flickskolor och småbarn i luften bara för att småtjejerna vill gå just i skolan. Parallellerna till de etniska rensningarna i Balkan är slående.
Men om detta bryr sig tydligen inte omänskliga(?) personer, som de bakom Sveriges kanske sämsta och minst genomtänkta blogg – Röda Malmö.
Personligen tycker jag att Vänsterpartiets utrikespolitik är något av det mest illasmakande man kan ha i sin mun. För då verkar all jämställdhet och alla mänskliga rättigheter vara som bortblåst. Eller gäller vänsterns idéer och ideal bara i Sverige?
Om någon vill kritisera mig för att jag tycker det är bra att Sverige (med våld) försöker rädda människoliv i Afghanistan så gör det. Men jag kommer inte att ändra uppfattning när det gäller det enkla faktum att man ibland måste sätta hårt mot hårt och fördriva ont med ont.
Internationell solidaritet, helt enkelt.