Läser i DI om hur rosornas krig inom Socialdemokraterna börjar ta fart. Allt fler kritiserar nu bunkergänget kring Mona Sahlin:

”Grundproblemet, menar Jonas Nygren, är att partiet inte längre går i takt med tiden. Kravet på att återinföra förmögenhets- och fastighetsskatten är bara några exempel. Uppgörelsen om Förbifart Stockholm, löftet att skrota rutavdraget och kritiken mot friskolorna är några andra.”

Lägg till samarbetet med Ohlyckan och kommunisterna, som skrämmer bort mittenväljare främst i det lite mer sekulariserade Sydsverige.

Norrland är som bekant mer vänster än resten av Sverige, och vissa nordliga kommuner hyllar fortfarande kommunismens massmördare.

I Norrland är man däremot i stort behov av bilen, eftersom det är stora avstånd jämfört med t.ex. Stockholms innerstad. Därför skrämmer sossarnas samarbete med mupparna i Miljöpartiet bort väljare.

Se där, då var sossarnas problem i valet 2010 listade.

Vänsterblocket ledde med 15-20 procent i opinionsundersökningarna när de tre vänstervridna partierna började liera sig och komma med gemensamma förslag.

Resten är historia. En solskenshistoria.

Framtiden är ljus, men oviss. Toblerona och Ohlyckan vill sitta kvar, vilket lär fortsätta gynna Alliansen.

Men samtidigt är jag oroad över Moderaternas fortsatta förnyelse. Hör bara vad deras nya Vingmutter har att säga:

”När det gäller miljö- och klimatfrågor har vi tagit stora steg de senaste åren. Men ännu finns det fortfarande mycket att göra när det gäller att få till stånd en mer offensiv och effektiv politik som möter de utmaningar som världen och Sverige står inför..”

Citat kommer från Moderaternas nya partisekreterare, Sofia Arkelsten. Hon ser inte bara suspekt ut (och har svårt att gå i motvind p.g.a. öronen), hon verkar vara en domedagsprofet i den nya klimatreligionen också.

Det vore väl bättre med en mera balanserad och moderat(!) politik?