Jag känner fortfarande hat och avsky inför de personlighetsrelaterade betygen i grundskola och gymnasium.
Där satt jag och fick då och då reda på att jag skulle straffas för att jag var den jag var.Att det var fel på min personlighet och att jag därför skulle ha lägre betyg.
Lärarna förklarade det hela med att jag var för tystlåten på lektionerna, att jag borde bli mer aktiv, ta för mig mera, etc. Än idag har jag ingen aning om vad jag kunde ha gjort för att få rättvisare betyg.
Min personlighet var ju att jag var blyg och tystlåten. Det var inte mitt val att vara sådan. Jag kunde bara inte överrösta andra i ”gruppdiskussioner” etc.
Andra gånger som på fysiken fullföljde jag alla labbgrejer etc men fick ändå frågan är ”läraren” tillika klassföreståndaren Leffe Jöns vad det var som hade varit så svårt under hösten. Att det inte gått så bra alls för mig.
Nä, visst. Jag hade ju bara 42 av 44 rätt på terminens enda prov – oj så dåligt. Bara bäst i klassen.
Men med min personlighet så duger tydligen inte det. För då dömdes jag ut som okunnig, tafatt, eller vad det nu var. Trots att jag gjorde allt som sades till mig.
Högstadiets omdömen i sjunde klass, betygen i åttan och nian, gymnasiets tre år. Totalt sex år med personlighetsrelaterade betyg.
Jag räknade med att jag kunde fått högre betyg i åtminstone 25-35 procent av fallen på högstadiet. Femmor och MVG var i de flesta fall helt utom räckhåll. Dessa betyg var reserverade för elever med bättre betyg, tydligen.
Sex år av att då och då bli påmind om att jag hade en ofördelaktig personlighet. Sex år med kontinuerliga bestraffningar från vuxenvärlden för att den jag var den jag var.
Sånt sätter sina spår i en ung mans själ.
Särskilt när man har extremt få kompisar, är fortsatt maximalt utfryst när det gäller flickvänbiten, och levde i en dysfunktionell familj.
Jag skulle inte vilja leva om en enda vecka av min ungdom.
🙁