Det post-politiska tillståndet

Det skrivs fortfarande en del bra saker också, inte bara dåliga i det ack så PK och ängsliga mediasverige. Här är Marika Formgrens förklaring till varför vänstern kapat feministkampen och antirasistkampen:

”Att det förekommer både kvinnoförtryck och rasism i Sverige råder det ingen tvekan om. Men när Svelands och Hassen Khemiris status som förtryckta, diskriminerade offer upphöjs till heliga principer som inte får ifrågasättas eller nyanseras har någonting spårat ur.

Troligen handlar det om vad den liberale debattören Adam Cwejman kallar ”det post-politiska tillståndet”, och vänsterns försök att hantera detta. Efter att muren föll och de kommunistiska staterna imploderade tvingades vänstern att acceptera marknadsekonomin. Klasskamp och radikal ekonomisk omfördelning blev helt enkelt ute.

Vänstern behövde nya konfliktytor, nya kollektiv att ställa mot varandra, och hittade feminismen och antirasismen.”

Det är som Jan Guillou har sagt, toleransen är minst på vänsterkanten. Därför blir de vänstervridna kulturskribenterna hatiska och aggressiva när ”vita kränkta kvinnor” som Sveland ifrågasätts för det jag skulle kalla för rasism och sexism.

Många som fastnat i det kollektiva tänkandet verkar tycka att alla som inte röstar på dem ska hålla käft. Detta i sann vänstervriden anda där oliktänkande inte tolereras.

Själv vet jag att folk i allmänhet är individer i första hand, kollektiv i andra hand. Därför har jag inget emot att individer tycker annorlunda än jag, men jag förbehåller mig rätten att skratta åt vissa av deras argument. Och i förekommande fall förolämpningar riktade mot mig och mitt intellekt.
🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *