De flesta år hör jag inte Söderledskyrkans klockoväsen. Men nu har den dånat flera gånger de senaste dagarna. Senast i morse. Ungefär så här vansinnigt oorganiserat och kaosartat illa låter det då i fem minuter:

”KLÅNKADONK DÅNKAKLÅNK DINKATONK KLANKADONG KLONG DÅNG KLÅNKADONK TÅNG TJONG DINKATONK KLANKADONK KLÅNKADONK DINKATONK DÅNKAKLÅNK KLANKADONG KLONG DÅNG KLÅNKADONK TÅNG TJONG DINKATONK KLÅNKADONK KLANKADONK DÅNKAKLÅNK DINKATONK KLANKADONG KLONG DÅNG KLÅNKADONK TJONG TÅNG DINKATONK KLANKADONK KLÅNKADONK DÅNKAKLÅNK DINKATONK KLANKADONG KLONG DÅNG KLÅNKADONK TJONG DINKATONK TÅNG KLANKADONK KLÅNKADONK DÅNKAKLÅNK DINKATONK KLANKADONG KLONG DÅNG KLÅNKADONK TJONG DINKATONK TÅNG KLANKADONK KLÅNKADONK DÅNKAKLÅNK DINKATONK KLANKADONG KLONG DÅNG KLÅNKADONK TÅNG TJONG DINKATONK KLANKADONK KLÅNKADONK DÅNKAKLÅNK DINKATONK KLANKADONG KLONG DÅNG KLÅNKADONK TÅNG TJONG DINKATONK KLANKADONK KLÅNKADONK DÅNKAKLÅNK DINKATONK KLANKADONG KLONG DÅNG KLÅNKADONK TÅNG TJONG DINKATONK KLANKADONK.”

Inget vackert ringande klockspel i ”kyrktornet” med andra ord. Bara oväsen. Ljudet får ju faktiskt sångtexten till komedin ”Två och en halv män” att vara variationsrik. En gång när jag var ute och gick började de spela och hela mitt telefonsamtal blev påverkat som fan. Det hörs ju en kilometer i omnejd så det går ju inte att bara snabbt gå undan.

Påminner mig om i ett avsnitt av TV-deckaren Morden i Midsomer, där privatpersoner hade en årlig tävling för fyrmannalag om att ringa i kyrktornet. Ett lag hade stått som tokar och dragit i repen många gånger för att ”träna” eftersom det av någon krystad anledning var så viktigt att de vann. Fy helvete vad dåligt det lät när de tränade och tävlade. Skrattretande. Tragikomiskt.

Tur att min bostad är så pass ljudisolerad som den ändå är. Och att jag inte bor i Midsomer. Och att jag inte behöver gå i kyrkan.