Jag drömde vi åkte bil i Falun, men den enda passagerarna av oss fem i bilen jag minns var den blonda sekreterarbruden K från ett ställe där jag jobbade en gång i tiden. Trevligt att träffa henne igen, om än bara i drömmen. 🙂

I alla fall åkte vi utanför Lugnetgymnasiet och det var en väldigt massa caféer och folk på skolans sida längs vägen. Men det var vinter och kallt, så det var ganska tomt bland alla stolar. Några satt i T-shirt, för det kanske inte var så kallt ändå.

I alla fall så dröjde det inte länge förrän jag istället var i Färjestads spelarbuss. Där satt jag och lagets nya tränare Radek Hamr skulle presenteras. Eller inte, för han satt så de andra inte såg honom. Det var en ganska märklig buss där det var mörkt och förbyggt mellan vissa stolsrader.

Sportchefen eller något sånt sa att den nya tränaren i alla fall kunde hantera eller känna igen klubbens kassa/bank. Någonstans där i drömmen såg jag likviderna framför mig, fast på bankkontot. Det dröjde inte länge förrän jag tyckte mig förstå att kassan var i princip tom. Märkligt.

Hamr var sig inte lik utseendemässigt jmf med verkligheten. Han ställde sig dessutom upp och pratade så alla spelarna såg honom. Jag fick nu också stå, för det var trångt och jag kom inte åt någon sittplats. Det var lite småjobbigt, men ändå ingen fara.

Plötsligt i drömmen innan matchen varnade pappa mig då han sa jag skulle gå till läkare. Jag kanske har blodförgiftning eller något annat när jag vaknar och är så varm i kroppen om nätterna. Jag hade vaknat och varit varm denna natt, men drömmen kom efter att jag vädrat än mer och varit på toa och sen lyckats somna igen. Andra halvan av nätterna är ofta bättre än den första (på riktigt i verkligheten, allså). Men hur pappa tänkte i min dröm när han trodde på blodförgiftning vet jag inte.

I alla fall startade hockeymatchen och det gick bra. I den sekvensen var jag tränaren för laget. Eller om jag såg det från Radek Hamrs ögon på något vis.

Nu var klockan 11:10 så min mobil ringde och väckte mig. Så här vintertid (den här drömmen hade jag natten till den 21 december) skulle jag lätt vända på dygnet om jag inte satte stopp på något vis.

Där stod jag i drömmen och drog av mig ögonfransen. Det var den undre ögonfransen om du förstår vad jag menar. Den lossnade ungefär som att dra bort en millimetersmal klistrig tejpremsa eller sårskorpa. 

Snart låg ögonfransen där på asfalten som en sprattlande daggmask. Bokstavligt talat, för den var snart en meterlång daggmask. Den hade en stor mun och var snabb efter mig. Jag sprang undan, fast masken ville först bara vara hos mig som om jag vore dess förälder. Vilket jag var så sätt och vis…

– För djävulen, gör något, skrek jag till Jörgen Jönsson, som var där som sportchef i Färjestad och ansvarig för att ta hand om ögonfransar som blivit en stor mask. Ärligt talat vet jag inte varför just han var där och ansvarig eller behjälplig, men drömmar är drömmar. 

Jag tror det var sommar, sol och blöt svart asfalt. Masken jagade mig några meter med sina stora öppna mun. Säkert 10 cm stort gap på den meterlånga våta daggmasken. Jag tror den försökte bita mig. 

Håkan Loob dök upp och sa helt lugnt något om ”dåligt samvete”. Jag tror det var han som hade det för något, men det var ju inte precis han som värvat masken… 

Loob sa också att han blir nog väl omhändertagen i gruppen nu. Sic!

Masken ska spela för Färjestad i höst!