Kulturskribenter är skräp påstår jag efter att i hela mitt liv knappt läst något som på någon kultursida varit bra. Kulturskribenter använder ofta knappt vanliga meningar och ord. Ibland går det inte ens att utläsa vad de skriver om.
De gånger det går att utläsa vad kulturskribenterna skriver är det i regel obegripligt vänstervridet och enögt. Oliktänkande har man svårt för i dessa kretsar. Fakta slirar man också på, som om man vore dränkta av känslor och USA-skräck. Till och med diktator Putin har generellt alltid varit mer populärt än demokratiskt valda ledare.
Veckans tönt är den misslyckade diktatorn Vladimir Putin för hans propagandatal där han kritiserade allt som alla hans likar i statsledningen, oligarkerna och delar av folket gillar. Västvärlden.
Putins döttrar bor i Europa och rika ryssar skickar sina barn på universitet i väst. Nyrika ryssar bor gärna lyxigt i olika EU-länder. Rysslands elit älskar väst. Putins kritik av väst blir därför mest för den fattiga och obildade inhemska opinionen. Och för västvärldens vänsteraktivister och kulturskribenter, som kanske ännu tror honom blint.
”Men Putin är samtidigt mer intressant och klart inläst på den västliga självkritikens tankegods. På ett finkalibrerat sätt låter han som en polemisk europeisk vänsterintellektuell. Långa passager av hans tal är som hämtade från Aftonbladets kultursidor, eller från tyska eller franska kändissociologer, bara delvis från kontinentala högernationalister.”
Det var för övrigt på Aftonbladets kultursida som Åsa Linderborg skrev den inte helt genomtänkta texten med rubriken ”Nato större hot än Putin.
Det är för övrigt tack vare NATO och USA som vi slapp kommunismen och därmed kunde bevara vår demokrati. Därmed finns kapitalistiska uppfinningar som datorer och mobiler, vilket Linderborg och andra inte helt klartänkande kulturskribenter använder för sitt jobb. Som den avvikande Kristofer Andersson. Ett ödets ironi.
I konsten att tänka klart och dra vettiga slutsatser av det andra skriver är Aftonbladet Kulturs Kristofer Andersson inte särskilt framstående. Tvärtom verkar han ha fått någon form av hjärnblödning eller emotionell psykos när han försöker karaktärsmörda Lars Wilderäng på bloggen Cornucopia.
Kristofer Andersson på Aftonbladet.
Eller så är Kristofer Anderssons alster den 9 mars 2022 ett desperat rop på uppmärksamhet. Att han vill bli sedd och göra karriär genom att vara å huvudets vägnar klent utrustad. Så här skriver han (länkar inte av moraliska skäl):
”Samtidigt har deckarförfattaren Lars Wilderäng fastnat i någon av sina örtioåtta ljudboksthrillers. Från en förmodat strålningssäkrad stuga någonstans i Sverige uppdaterar han dagligen bloggen Cornucopia, liksom sitt Twitterkonto, om krigets utveckling.
Konkreta återgivelser kombineras med utsagor om att ”kärnvapen inte är så farliga som folk tycks tro”. Karln fortsätter med att citera något ur, tror jag, science fiction-berättelsen Dune innan han betygsätter den ryska folkstammens rasmässiga kvalitéer:
’Det är av högsta vikt att aldrig låta rysk trupp få fotfäste på svensk mark för de kommer mörda, våldta, plundra och skövla – har alltid gjort, kommer alltid att göra.’”
Här generaliserar Kristofer Andersson som kommunister och nazister brukar göra. Överdriver och tror att Wilderäng menar alla ryssar. Med facit på hand våldtar rysk arme mycket mer än västerländsk. Det finns många bevis på det i Ukraina nu. Plus all tortyr i både västra och östra delarna av landet.
Kristofer Andersson på Aftonbladet Kultur tror kanske att det inte gör ont att få huden avskalad från fingrar och penis. Eller att de våldtagna kvinnorna ljuger. Eller att ryska staten ljuger om att det finns filtreringsläger i östra Ukraina. Att tusentals journalister och forensiker som dokumenterar bevisen där ryska trupper har varit inte gör sitt jobb.
Med facit på hand har Lars Wilderäng haft rätt. Ryska trupper plundrar bostäder i Ukraina och begår många krigsbrott. Hans blogg är läsvärd så här i krigstider.
”Ryssen har uppenbarligen våldtäktsrytmen i blodet. Spräng Moskva med ett lagom farligt kärnvapen!”
Undrar vad kulturskribenten får det där ifrån. Ingen har påstått att kärnvapen är enda sättet att stoppa Putin från krig. Att överdriva på det sättet är bara effektsökeri.
Kristofer Andersson bör fråga sig vilken typ av karriär han egentligen vill ha. Kulturjournalist är uppenbarligen fel jobb.
Aftonbladet Kultur har länge varit på en nivå där de inte kan sjunka djupare, så där blir det ingen förändring. Men om individer som den kanske vilsne själen Kristofer kan det finnas hopp om han söker hjälp med sina hjärnspöken.
Är verkligheten för hemsk för honom så att han måste hålla på och beskriva sina vanföreställningar och tro på dem istället är han förlorad som person. I alla fall sett till hans karriär. Privat är han förhoppningsvis helt annorlunda, det får vi hoppas för hans familjs skull.
Det är mindre än två år sedan Per Brinkemo och Johan Lundbergs bok Klanen avfärdades som kulturrasistisk av Aftonbladets kultursida. Vad som hänt sedan dess är att verkligheten kommit ikapp. Med full styrka och utan pardon. pic.twitter.com/L4pcFKr3cb
Aftonbladets kultursida blir veckans töntar efter deras förnekelse av vad religiös klankultur och klansamhällen kan leda till. Kulturskribenter är skräp.
Tönt är för övrigt även Daniel Swedin, som likt de flesta på Aftonbladets ledare haft helt fel i sin strävan efter att vara politiskt korrekt. Det är lite som om den trånga åsiktskorridoren av politisk korrekthet krockar med verkligheten lika ofta som det gör för nazister. Alltid dessa extremister och deras värdegrunder och svårigheter med oliktänkande.
I Daniel Swedins fall handlar det om ordvalet ”klan”, som han tydligen tyckte var rasistiskt. Jaha, men då är verkligheten rasistisk i så fall. Kanske är det därför som så många inom den här typen av PK-vänster så ofta tar öppet avstånd från just verkligheten? Även om de förstås inte formulerar sig så.
Lär dig mer om klaner och skillnaden mellan dem och familjer i det här avsnittet av God Ton.
Klaner bygger på kusingiften, oavsett om det är italienska maffian Ndranghetan eller somaliska klaner. Familjer däremot har folk som gifter in sig utifrån, så där splittras förmögenheter till fler olika delar och lojalitetsbanden blir sämre än i klaner där alla är nära släkt med varandra.
”I en tidigare version av inslaget påstods felaktigt att Gustav II Adolf startade 30-åriga kriget. Det hade dock pågått i 12 år innan Sverige involverade sig.”
Kulturnytt på SR blir därför veckans töntar, som inte direkt kunde fatta att 30-åriga kriget var lite mer komplext än att en svensk kung skulle ha startat det.
Aftonbladet Kultur och Martin Aagård kallar avliden arab för svart i dubiöst syfte. Yahya Hassan är han i mitten på fotomontaget nedan och han är som synes inte svart, även om han har svart tröja på sig på fotot. Om det är vad Aagård syftar på vet jag inte, men min ämnesetikett kulturskribenter är skräp har fått sig ett tillskott.
När man är så mån om att trycka in poeten i den egna tesen att man gör om hans hudfärg. pic.twitter.com/9z3GfgHYGH
Vänstern har generellt gått från att vilja frälsa världens arbetare till att vilja frälsa alla förtryckta grupper till att nu vilja frälsa hela planeten från undergången.
Henrik Jönsson förklarar som vanligt pedagogiskt hur socialismen och kommunismen har förändrats de senaste decennierna.
Min förklaring till förändringarna är att vänstern alltid har fel. I längden är det försöka hjälpa arbetarklassen genom att ta ifrån dem deras pengar via skatten och sen ge kapitalet tillbaka till dem. I en värld där allt fler kan lära sig det man behöver via nätet och ta sig fram på arbetsmarknaden allt mer fritt är det kollektivistiska och socialistiska förstås utrotningshotat.
Att frälsa världens förtryckta gick fel för vänstern för uppenbarligen kan man inte blanda kulturer hur som helst. Det går att att lura folk till Sverige och sen svika dem.
Kvar är den naiva tanken att rädda världen. Miljöproblemen är konkreta, men löses förstås via kapitalismen som tar fram ny renare teknik. Det förstår inte alla inom vänstern, som nu gått från att vara kommunister till att bli en miljöaktivistisk domedagssekt. När järnridån föll 1989-1990 och Östeuropa slutade vara förtryckt av kommunisterna sökte de sin flykt till feminismen och rörelser för fri invandring. Nu när den politiken kollapsat under tyngden av sina egna misstag är det miljön och rädda världen som är kvar.
I alla fall vissa på kultursidorna, som Aftonbladets kulturchef Karin Petterson. Kvar är de svepande formuleringarna utan konkret innehåll eller förbättringsförslag. Bara tomma ord om att slåss mot systemet, vad nu det innebär. Upp kamp, flaggor med knuten näve på röd bakgrund, kommunistiska symboler och tomma ord men massor av känslor. En domedagssekt som lär gå under.
Samtidigt har kommunisten Linda Snecker försökt slå undan trovärdigheten för forskaren bakom rapporten om hur BRÅ inte alls är ett brottsförebyggande råd utan mer en politisk myndighet där det är lågt i tak och självcensur.
Jag skulle därför vilja tacka Paula Pelli och Linda Sneckar för att de genom sitt agerande gör att allt fler människor blir ännu argare på kriminella som inte stoppas, på flata politiker, på lagar som inte biter, på politiskt korrekta som förnekar samhällets problem. Det kommer att skapa en ännu större motreaktion mot sådana som Paula Pelli och Linda Sneckar och problemen i samhället de bara vill tramsa bort. Tack för det.
På kultursidesspråk betyder nämligen ”politiskt engagerad” att man uttrycker vänsteråsikter. Beskrivs någon som ”politiskt medveten” betyder det alltid att personen är socialist.
I fallet ovan är det Richard Herrey som gått med i Moderaterna.
Läser i SvD där Quisar Mahmood skriver om hur han hittat sig själv i en bok. Författarna till tokboken är förstås kulturskribenter och där ställs kanske inte så höga krav för omdöme. I kulturnissarnas sexistiska och fördomsfulla test med namnet ”Varför är det så skönt att knulla med vita partners” finns denna poängskala:
Författarna Camila Astorga Díaz, Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström och Mireya Echeverría Quezada pratar antagligen av egen erfarenhet. Att suga kuk är nog deras sätt att få synas och verka inom kulturen i vårt styva avlånga land.
Till skillnad från Quisar Mahmod som säkert pluggat och arbetat hårt istället.
