Aftonbladet Kultur och Martin Aagård kallar avliden arab för svart i dubiöst syfte. Yahya Hassan är han i mitten på fotomontaget nedan och han är som synes inte svart, även om han har svart tröja på sig på fotot. Om det är vad Aagård syftar på vet jag inte, men min ämnesetikett kulturskribenter är skräp har fått sig ett tillskott.
När man är så mån om att trycka in poeten i den egna tesen att man gör om hans hudfärg. pic.twitter.com/9z3GfgHYGH
— Amanda Sokolnicki (@A_Sokolnicki) May 5, 2020
Vänstern har generellt gått från att vilja frälsa världens arbetare till att vilja frälsa alla förtryckta grupper till att nu vilja frälsa hela planeten från undergången.
Henrik Jönsson förklarar som vanligt pedagogiskt hur socialismen och kommunismen har förändrats de senaste decennierna.
Min förklaring till förändringarna är att vänstern alltid har fel. I längden är det försöka hjälpa arbetarklassen genom att ta ifrån dem deras pengar via skatten och sen ge kapitalet tillbaka till dem. I en värld där allt fler kan lära sig det man behöver via nätet och ta sig fram på arbetsmarknaden allt mer fritt är det kollektivistiska och socialistiska förstås utrotningshotat.
Att frälsa världens förtryckta gick fel för vänstern för uppenbarligen kan man inte blanda kulturer hur som helst. Det går att att lura folk till Sverige och sen svika dem.
Kvar är den naiva tanken att rädda världen. Miljöproblemen är konkreta, men löses förstås via kapitalismen som tar fram ny renare teknik. Det förstår inte alla inom vänstern, som nu gått från att vara kommunister till att bli en miljöaktivistisk domedagssekt. När järnridån föll 1989-1990 och Östeuropa slutade vara förtryckt av kommunisterna sökte de sin flykt till feminismen och rörelser för fri invandring. Nu när den politiken kollapsat under tyngden av sina egna misstag är det miljön och rädda världen som är kvar.
I alla fall vissa på kultursidorna, som Aftonbladets kulturchef Karin Petterson. Kvar är de svepande formuleringarna utan konkret innehåll eller förbättringsförslag. Bara tomma ord om att slåss mot systemet, vad nu det innebär. Upp kamp, flaggor med knuten näve på röd bakgrund, kommunistiska symboler och tomma ord men massor av känslor. En domedagssekt som lär gå under.
Kulturskribenter är skräp har jag tidigare en etikett om. Paula Pelli, chef för Kronan Kulturhus, springer runt och spelar rädd för att håna alla som råkat illa ut i kravallerna och bråken runt Kronogården i Trollhättan.
Samtidigt har kommunisten Linda Snecker försökt slå undan trovärdigheten för forskaren bakom rapporten om hur BRÅ inte alls är ett brottsförebyggande råd utan mer en politisk myndighet där det är lågt i tak och självcensur.
Jag skulle därför vilja tacka Paula Pelli och Linda Sneckar för att de genom sitt agerande gör att allt fler människor blir ännu argare på kriminella som inte stoppas, på flata politiker, på lagar som inte biter, på politiskt korrekta som förnekar samhällets problem. Det kommer att skapa en ännu större motreaktion mot sådana som Paula Pelli och Linda Sneckar och problemen i samhället de bara vill tramsa bort. Tack för det.
Ungefär så brukar det gå till i kultursvängen. Mattias Svensson berättar definitionen av politiskt engagerad för oss:
På kultursidesspråk betyder nämligen ”politiskt engagerad” att man uttrycker vänsteråsikter. Beskrivs någon som ”politiskt medveten” betyder det alltid att personen är socialist.
I fallet ovan är det Richard Herrey som gått med i Moderaterna.
Musik och ironi är skönt ibland. Mediavänstern på P3 är så självgoda, PK och anti-vita-män-rasister att de gott kan få tåla denna låten om dem.
Läser i SvD där Quisar Mahmood skriver om hur han hittat sig själv i en bok. Författarna till tokboken är förstås kulturskribenter och där ställs kanske inte så höga krav för omdöme. I kulturnissarnas sexistiska och fördomsfulla test med namnet ”Varför är det så skönt att knulla med vita partners” finns denna poängskala:
Författarna Camila Astorga Díaz, Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström och Mireya Echeverría Quezada pratar antagligen av egen erfarenhet. Att suga kuk är nog deras sätt att få synas och verka inom kulturen i vårt styva avlånga land.
Till skillnad från Quisar Mahmod som säkert pluggat och arbetat hårt istället.
Versalerna i SvD:s under strecket stavar ”fpenis”. Det enda kloka de någonsin skrivit där.
Som vanligt har Åsa Blind… jag menar Linderborg fel i sak. Kulturskribenter är skräp, har jag ju sagt. Jag litar mer på boken om Stieg Larsson i den här frågan. Slutsatsen blir att det fanns en del nazister även 2003 och att man därför inte kan komma dragande med skräckpropaganda för att stödja sin egen dubiösa ideologi.
Vill du veta varför många av oss aldrig skulle demonstrera med de fascistiska antifascisterna? DN har en ledare som ger en del förklaringar, som att stenkastarvänstern med sina kastade flaskor och knallskott mitt bland barnvagnar inte är så trevligt.
Du får också en del förklaringar till varför Åsa Linderborg på Aftonbladet av många är en så hatad och utskrattad figur. Tydligen har hon skämt ut sig igen med en ny omgång anklagelser som inte är förankrade i den verklighet vi andra lever i.
Så har hon och många andra kulturskribenter gått på i många år. Kultursidorna är skräp., liksom deras skribenter.
”Att antifascismen delvis förknippas med röster som Åsa Linderborgs är en av förklaringarna till att den inte är starkare.”
Nä, precis. Det går inte för kulturnissar och stenkastarvänster att få med sig normala människor i deras så kallade antifascism, för de är uppenbarligen själva är fascistiska. Fråga vilken butikschef som helst på McDonalds som fått sin restaurang förstörd av stenkastarvänstern i samband med en demonstration eller ”reclaim the street” om han eller hon vill stödja vänsterfascisterna.
Nu går det för sådana som jag inte att demonstrera och protestera mot vänsterfascisterna för då får man väl rasisterna med sig. Bättre att hålla sig undan.
Kulturskribenterna på 1980-talet ”ansåg att mediepolitiken hade till uppgift att motverka kommersialismens skadeverkningar.” Det var dessutom i enlighet med den svenska kulturpolitiken som antogs i riksdagen 1974.
Källa är sid 33 i boken Stenbeck av Per Andersson.
De patetiska kulturskribenterna oroade sig i onödan och för fel saker även förr i tiden.