Etikettarkiv: recensioner

Ferry Tales – Allt du inte vill veta om skidskytte och onani

Ferry Tales har en vitsig titel och är väldigt lättläst. Av någon anledning framställer sig Björn Ferry som en pervers alkoholist i boken. Eller åtminstone något åt det hållet.

Boken inleds med onanifrågor till en kollega och fortsätter i det inte helt skidskytterelaterade spåret. Till och med till Charlotte Kalla har han gett sitt stående onanitips. Det Ferry skriver om min gamla klubbkompis i Falun ska vi inte ens dra upp. Jag ville inte veta det där.

Varför är karln naken på framsidan? Med all respekt för en naken man med gevär på ryggen, varför har han lika lite hår på bröstet som en liten unge? Som en nyrakad broiler står Ferry där i glidposition. 

Boken ger en intressant inblick i hur slitsamt det är att vara konditionsarbetare, idrottare i konditionsidrott. Det är trots det knappt värd sitt pris ens som ebok. 

Steve Jobs jobbighet

Dags att jag recenserar en bok. Det händer inte på den här sajten varje år. Steve Jobs – en biografi lär dig en del om företagande, men inte så mycket. Det saknas även en del uppgifter om huruvida det gick bra eller dåligt för Apple, och det står inte särskilt tidigt i boken hur pass liten marknadsandel de hade på 90-talet.

Däremot finns det en massa andra fantastiska fakta om en nästan bipolär personlighet. Hippien Steve Jobs. Allt nedan är från boken Steve Jobs – en biografi av Walter Isaacson. Källorna i boken är Jobs själv och personer i hans omgivning. 

* Dum diet. Jobs kunde äta t.ex. bara morötter och äpplen i en hel vecka, och i vissa fall endast äpplen eller ren fasta. Undvika kött för att istället satsa på tarmsköljningar ingick också. (sid59)

* Även i vuxen ålder brukade han uselt klädd, främst i form av han gick barfota. (sid61) Omgivningen ogillade även hans smutsiga fötter.

* Kanske hade han bulimi. (sid62) 

* Han avböjde under 9 månader att genomgå operation för den cancer som man hittade i bukspottkörteln oktober 2003. Istället försökte han bli frisk genom att äta morötter, dricka juice, ta örtmediciner, akupunktur. Han tog till och med råd från en parapsykolog och var på en klinik i södra Kalifornien där frekventa tarmtömningar och vattenterapi förekom på programmet. Enligt ett citat från Andy Grove på Intel försökte Jobs bota sin cancer genom att äta hästskit och hästskitrötter, men det kan vara en raljant överdrift för hans ensidiga vegandiet. (sid 512-513)

* ”Våra medvetanden upphöjdes av zen, men också av LSD.” Även senare hyllande Jobs LSD (men inte syra eller kannabis?!) som en drivkraft för skapande. (sid65)

* Jobs trodde att hans enformiga diet på frukt kunde stoppa bildande av slem och kroppsodörer. Därför använde han inte deodorant och duschade sällan, till mångas plåga. (sid67) Av Apples nya vd Mike Scott fick han dessutom en tillsägelse att duscha oftare, men mer än ett bad i veckan blev det ändå inte. (sid110-111). Trots detta var Steve Jobs ändå en i raden av killar som är eller var mycket populärare bland kvinnor än vad jag någonsin varit. 🙁

* Jobs personlighet beskrivs på många sätt i boken. Att han började gråta när han inte fick som han ville säger en del om viljan. (sid112)

* Hans förvrängningsfält när det gällde vad som var möjligt och omöjligt var omtalat och diskuterat. Han kunde pressa personalen till max. (sid 195)

* Jobs var extremt ombytlig även mot sin dotter, när han väl accepterade att hon fanns och ville träffa henne. (sid 304)

* Få människor lär ha haft lika många raseriutbrott och utskällningar som Steve Jobs. Hans inställning var antingen att något var fantastiskt eller hemskt, oavsett om det gällde mat, design, teknik. Detta framgår genomgående i boken.

* Jobs fick titta på medan hans blivande vän Robert Friedland knullade färdigt sin flickvän. (Sid60)

* Jobs fick dysenteri i New Dehli och tappade enligt egen utsaga 20 kg på en vecka. (sid70-71)

Biografin ger en inblick i hur Apple fungerade som företag och hur bra det kan bli om teknik och utseenden möts.

Synd bara att boken är för lång, 632 sidor innebär att skribenten Isaacson gödslar med detaljer kring långa diskussioner och processer för att få fram t.ex. rundade hörn på någon liten teknisk sak till en dator på 1980-talet. Känns i längden bara för mycket för oss som inte är Apple-nördar.

I alla fall Antonios restaurang välkomnar mig

Tänkte äta på Maxi Bar & Restaruang i Gubbängen i lördags, men det var fullbokat så jag fick vända. Klockan var 16:50. Jag åkte till Antonios istället.

Tänkte äta på Maxi Bar & Restaruang även i söndags, men det gick inte att få upp dörren. Klockan var 14:10 eller nåt. Där gick de miste om en potentiellt ny stamkund. Två gånger av tre jag ätit på Maxi har jag fått vända i dörren. Jag åkte till Antonios istället.

När Antonios i Farsta dessutom lätt kunde byta ut kantellerna mot de betydligt godare champinjonerna i oxfilepastan blev den härligt god. Här är jag så hemma att jag knappt behöver säga vad jag ska dricka till maten. 🙂

På vissa ställen är det lättare att komma in och känna sig välkommen än på andra. Påminner mig om när jag tänkte äta på Mare Monte i Farsta, men de sa det var stängt fast det satt folk och åt och skylten sa som vanligt fel saker.

Sommarens sämsta bok

Läs inte Alice Schroeders bok The Snowball. Den handlar om Warren Buffett och är oläsligt. En massa onödiga beskrivningar av vädret och hur gubben ser ut. Värdelöst. Tungläst. Inte värt tiden. Svårt att komma in i boken.

The Snowball är skriven i samarbete med Buffett själv, vilket är ovanligt. Tyvärr har författaren på ett typiskt kvinnligt vis lagt in beskrivningar av mjukare värde och utseende enligt ovan, istället för konkreta råd, slutsatser och väsentliga saker om hur hans extremt stora förmögenhet byggdes. Läser man alla 700 (inkl fotnoter över 800) sidorna får man kanske reda på det, men det går inte att läsa så mycket när det är så segt.

Joel Greenblatts Magiska Formel

Amerikanen Joel Greenblatt visar i boken ”En liten bok som slår aktiemarknaden” att han hittat en formel som på lång sikt, alltså flera år, slår börsindex.

Den magiska formeln går ut på en kombination av två nyckeltal:
1 Rörelsevinsten delat på summan av (rörelsekapitalet plus anläggningstillgångar)
2 Rörelsevinsten delat på företagsvärdet

Företagsvärdet är alltså börsvärdet plus/minus nettokassan eller i förekommande fall räntebärande skulder. Sedan ska man välja de aktier/bolag som står sig bäst enligt de två nyckeltalen kombinerade.

En genväg för att räkna själv är att av de bolag som har högst avkastning på tillgångarna välj de som handlas till lägst p/e-tal. Alltså av bolagen med högt ROA (Return on Asset) välja de med lägst vinstmultipel.

”En liten bok som slår aktiemarknaden” är läsvärd, även om det är en del omtugg. Repetition är visserligen bra, och boken tar det hela från grunden så den lämpar sig för nybörjare. Men det som behövs är en tjänst som rankar de svenska bolagen, alternativt en indexfond så slipper man göra alla aktiebyten själv.

Av de 20-30 aktier man ska äga ska varje innehav bara behållas i ett år, det är med andra ord formeln som ska användas långsiktigt, aktierna ska inte nödvändigtvis behållas lika länge beroende på formelns rankning.

2011 års bästa julchoklad

  1. Guldmynt. Köpte jag på NK Konfektyr, till skillnad från 2009 när jag hittade det på Konsum Farsta. Den här gången var tillverkaren Steenland Chocolade Gouda i Holland. Ser ut som silvermynten, men snyggare. Är tyvärr i utländsk valuta, men det spelar ingen större roll.
  2. Lindt Chokladtomtar. Tomtar hör julen till, precis som choklad, och denna innehåller precis som ettan ovan inget annat än mjölkchoklad. Lite trist kanske, men effektivt gott.

    Kom tvåa på topplistan för julchoklad även ifjol.
  3. Marabous Chokladhjärtan. God chokladyta, god inuti.
  4. Lindt Chokladkulor Mjölkchoklad. Goda både på ytan och inuti, men något saknades för topplacering på årets julchokladlista.
  5. Silvermynt. Köpte jag på NK Konfektyr. En besvikelse, både sett till smak och pris.

Aladdins förändringar de senaste åren och att den äckliga körbärslikören är kvar gör att jag skippade denna ask i år. Plats 1-4 på årets lista över bästa julchokladen kan jag tänka mig igen. Men troligen provar jag något annat än Chokladkulorna.

Som alltid var årets pepparkakor från Nyåkers – i särklass bäst recept och därmed smak.

Morden i Midsomers problem

Jag brukar se på deckaren Morden i Midsomer. Som i alla andra program ser jag efter en tid ett visst mönster.

Mordmönstrets svaghet

Mönstret när det gäller Morden i Midsomer är att mördaren alltid begår flera onödiga och orealistiska fel:

  • Mördaren begår ofta mordet i en by där alla känner alla.
  • Mördaren stannar kvar i området efter dådet.
  • Mördaren begår nya brott strax efter det första.

Om du begår mord på mord i en liten by där alla känner dig är det klart att det till slut finns så mycket bevis och så många vittnen att du åker fast.

Mördaren i Morden i Midsomer är alltså någon form av idiot. En ”normal” brottsling skulle ju ligga lågt efter första mordet.

Det är ju inte direkt det perfekta brottet att göra alla illdåd samma vecka med Barnaby och Jones i hasorna.

Nu har jag sett så pass många avsnitt att jag börjar bli lite irriterad på det här mönstret, detta mordmönster. Varför kan de inte göra det hela lite mera intelligent?

Till exempel lägga in ett tidsavbrott i stil med ”tre månader senare” och låta utredningen ta fart på nytt. Det tar 3 sekunder att visa en sådan textremsa för TV-tittarna och det skulle göra det hela mer trovärdigt. Det är ju som bekant vanligt att mordutredningar kör fast ibland.

Men nejdå, allt ska ske under 2-3 dagar i serien. Visst, visst. Mycket trovärdigt.

TILLÄGG 9 JANUARI 2011:
Varför erkänner mördaren ofta så lättvindigt? Barnaby har ju många gånger inga tekniska bevis, men så fort han lägger fram sin teori så börjar den misstänkte prata och erkänna. I verkligheten skulle ju en brottsling hålla käft, kräva advokat och sedan frikännas eftersom det inte kan bevisas bortom rimliga tvivel.

De fantastiska karaktärerna

Första avsnittet första säsongen 1998 satte verkligen sin prägel så serien. Alla i Badgers Drift verkade hålla på med otrohet och lyckliga incesta förhållanden.

Så många byfånar och karaktärer genom åren. Och aldrig återkommer någon av dem. Alltid är det helt nya tokar, nya originella intresseföreningar, nya stora lantliga gods, nya släktfejder, nya personer.

Barnaby, 1-3 kollegor, och hans familj är i princip de enda återkommande i hela serien. Trist att inte någon av alla de fantastiska och fantasifulla karaktärerna kan återkomma ibland.

Men det är klart, de flesta blir ju mördade.

2010 års bästa julchoklad

1 Aladdin
Vann även ifjol. Körbärslikören kastade jag som vanligt bort direkt, och den nya jordgubbsgrejen var inte god. Lite sämre i år än förra året av den anledningen.

2 Lindt Chokladtomtar
Vem hade kunnat tro att det var så gott att stoppa gamla skäggiga gubbar i munnen, tugga och svälja?

Lika gott som alltid, mjölkchoklad. Dessutom juldekoration innan papperet tagits av och chokladen ätits upp.

Personligen är jag ingen riktig beundrare av ihåligt godis, annars var det nästan prickfri choklad.

3 Cloetta – Utvalda favoriter
Inte så gott som det lovade. Smakerna och kombinationerna fungerade inte så väl i min mun.

————–

En sammanslagen lista över julchokladen jag ätit 2009 och 2010 blir:

  1. Aladdin av Marabou.
  2. Chokladpengar (enbart vanlig mjölkchoklad).
  3. Chokladtomtar av Lindt.
  4. Wienernougat av Fazer.
  5. Utvalda favoriter av Cloetta.
  6. Ljusa och mörka praliner av Cloetta.

2009 års bästa julchoklad

  1. Aladdin
    Pesten ”körsbär i likör” plockar jag bort direkt och kastar, och romrussingrejen smakar sisådär. Fan ta er som röstade på Körsbär i Likör på raddajulen.nu så att skiten blev kvar. Hoppas ni blir feta och fu(l)la. Men resten i Aladdinasken är en smakupplevelse där allt är oerhört gott. Variationen är bra.
    Chokladasken är gjord av Marabou, som via Kraft Foods ägs av tobaksjätten Philip Morris. Bara så alla vet vilka det är vi stöder när köper den här chokladasken varenda år.
  2. Mjölkchoklad som ser ut som pengar
    Ingen variation, men fruktansvärt gott. Att det är just pengar som jag glufsar i mig är en ren bonus. Varumärket är Hamlet, och det här var tydligen belgisk choklad.
  3. Wienernougat.
    Tillverkat av finska Fazer, men trots att det är gjort i vårt östra grannland innehåller det varken sprit, knivar eller risbastu. Istället mycket god choklad, men ingen fullträff. Ingen variation i denna asken heller.
  4. Ljusa och mörka praliner.
    Av svenska Cloetta. Flera av bitarna är bara halvgoda, medan vissa förstås är härliga. Nästa år provar jag något annat.

För övrigt anser jag att godaste pepparkakorna är Nyåkers.