Norman Borlaug har räddat miljoner människor undan svält. Ändå kritiseras hans veteförädling av miljörörelsen, som är rädda för riskerna med bl.a. monokulturer och problemen med upphovsrättsskyddade grödor som sprider sig.
Själv tycker jag svältande människor är värre. Borlaug fick därför ett av de mer välförtjänta nobelprisen, enligt mig.
Enligt en krönika av Kaianders Sempler i Affärsvärlden nr44 2009 mångdubblades veteskördarna i Mexiko, Indien och Pakistan under 60- och 70-talen tack vare att Borlaugs arbete kunde bidra till den s.k. gröna revolutionen.
Även i en artikel om återkomsten av ”wheat rust” i The Economist lär vi oss om hans arbete med att förädla vete som inte bara växer snabbt utan även står emot angrepp:
”Norman Borlaug, the great American agronomist who died last year, conducted his original research into wheat rust. After ten years of painstaking crossbreeding, he isolated a gene, Sr31 (Sr for stem rust) that resisted P. graminis. By wonderful good fortune, Sr31 also boosted yields (and not only because plants were impervious to rust). Farmers everywhere adopted his seeds enthusiastically, saving millions of lives. So fast did his new varieties spread that by the 1970s, stem rust seemed to have been wiped out.”
Även om Monsanto nu beter sig som svin för att få deras genmanipulerade utsäden att användas, beter sig även Greenpeace som svin när de motarbetar all typ av genförädlade grödor som kan mätta hungriga småbarn.
I kampen mellan teoretiska risker och välfärd möts två helt olika världar. I kläm kommer som vanligt de svagaste.
Själv tycker jag det är värt risken med genmodifierade grödor.
Människor har ju genmanipulerat äppelträd via ympning sedan hundratals år tillbaka utan att något negativt hänt.
12 september 2009 avled svältbekämparen Norman Borlaug, 95 år gammal.
RIP.
