Via boyahedbloggen får jag tag i en länk till ett nedlagt radioprogram vid namn Flipper. Där finns denna motbjudande och närgångna information om finansmannen Jan Stenbecks gastronomiska excesser.

”Maten: Den vanligaste dödsorsaken för män över 45 är hjärtinfarkt. Jan Stenbeck var en av dom som åt och drack ihjäl sig och skrönorna om Jan Stenbecks excentriska matvanor är många. Kolatårtor och oändliga mängder skalddjur. Hör vännen och matbrodern Leif GW Persson berätta om hur matintresset sakta övergick till matmissbruk och varför ingen i hans närhet vågade säga ifrån.

–På slutet introducerade Jan en speciell vickningsrätt. Den bestod av potatismos gjord på äggulor, vispgrädde och en och annan potatis. I det rörde han ner enorma mängder rysk kaviar som han sen åt med sked direkt ur kastrullen, berättar Leif GW Persson.

Ålen: Det sägs att Jan Stenbecks favoritfrukost var Gammeldansk och ål. Det kanske inte var en slump. Faktum är att han har mer gemensamt med ålen än man först kan tro. Ålen hatar det svenska klimatet. Ålen är ensam. Ålen äter sig smällfet innan den dör.”

Stackars Jan. Först åt han ihjäl sig. Sedan blir han hånad för att vara fet som en ål.

Och jag som trodde att ålar var långsmala…
Hade dem kallat Stenbeck för isterboll, gräddkula, tjockisbuffel, grodan boll, fettpotatis, Michelingubbe, Dunderklumpen, smörtårta, uppsvällt sumo, barbapappa i gele, valross, hängbukssvin, övergödd julegris, eller något sådant hade jag förstått liknelsen.

Men en ål?!