Att journalister på SVT låter Sverigedemokrater styra deras jobb låter oroväckande. När de inte vågar granska vissa saker för att programmet då riskerar att få ”vänner de inte vill ha” så låter de sig styras av Sverigedemokrater och andra. Lustigt, då dessa journalister är rasistskrikarvänster och allt annat än Sverigedemokrater.
Om detta skriver Joakim Lamotte på FB, förvisso en ganska vilt svingande journalist, men ändå verkar kunna sin sak.
”ÄR SVT VÄNSTER?
Under en debatt i Almedalen deklarerade Aftonbladetkrönikören Anders Lindberg att public service inte är vänster oavsett om vissa verkar tro det.
Efteråt kom personer fram och frågade om min åsikt i frågan eftersom jag trots allt har jobbat som journalist i 15 år inom public service, det vill säga på Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion.
Jag svarade som jag brukar när frågan kommer på tal. Nämligen att det, under min tid inom public service, ofta var svårt att veta om man satt på en kongress hos miljöpartiet och vänsterpartiet eller deltog i ett redaktionsmöte på SVT.
Ett av mina första jobb på Utbildningsradion var på ett program som enbart bevakade skolfrågor. Producenten för projektet var aktiv inom det nystartade partiet Feministiskt initiativ och förklarade på första redaktionsmötet att vi absolut inte fick göra reportage där friskolor i något avseende kunde uppfattas som positivt. Skulle det göras inslag om friskolor skulle vinkeln alltid vara till nackdel för detta system. Annars fick det vara.
Eller som första gången jag fick jobb på Sveriges Radio. Då kom en kvinna förbi och förklarade att på den här redaktionen röstar man rött om man vill vara en del av gemenskapen. Varken mer eller mindre.
På SVT:s Uppdrag granskning har jag suttit på redaktionsmöten där högaktade reportrar på allvar menat att vi inte skall göra reportage som kan komma att gynna Sverigedemokraterna. Som den gången då två modiga kvinnliga reportrar gjorde ett reportage om kvinnosynen bland imamer i svenska förorter. På utvärderingen efter sändning fick de höra av en överlägsen reporter att reportaget inte borde ha gjorts eftersom ”det har gjort att vi fått vänner vi inte vill ha”.
Att man med den inställningen har mage att kalla sig journalist går över min fattningsförmåga. Vad hände med alla fina ord om konsekvensneutral journalistik?
Detta är bara några exempel på när jag sett hur vänsterkulturen inom public serviceföretagen påverkat innehållet i det som sänds ut. Lägg därtill att det finns en stor oro hos medarbetare inom public service att uppfattas som kritiska till invandring. Det har lett till att man valt bort att rapportera om vissa ämnen som har med migration att göra.
När det gäller brott har man bara berättat delar av sanningen. Vid exempelvis gruppvåldtäkter har det generellt varit otroligt sparsamt med rapportering överhuvudtaget och när det väl rapporterats har man oftast undvikit helt att berätta om gärningsmännens ursprung. Och när polisen gått ut med signalement har SVT bara berättat om till exempel färg på kläder och gärningsmännens längd, medan detaljer kring hudfärg och hårfärg har plockats bort.
Grupptrycket bland medarbetarna inom public service är stort. Den som inte följer normerna på företaget riskerar att frysas ut och betraktas som annorlunda. Därför är alla noga med att bara hylla och uppmuntra sådant som passar in i den gemensamma åsiktssfären. Det har jag kunnat märka när jag gjort reportage både på SVT och senare som oberoende journalist. Om jag gör något om rasism är det många gamla kollegor som gillar och delar inläggen. Men när jag gör något om våldtäkter där gärningsmännen kan misstänkas ha invandrarbakgrund är det helt tyst från gamla vänner. På grund av ren beröringsskräck ser man alltså hellre att det är tyst om vissa sexualbrott än att man själv skall riskera att inte få de sedvanliga ryggdunkningarna på jobbet.
(…)”
Det är i det här perspektivet vi kan lyssna på när publiken skrattar åt Aftonbladets Anders Lindberg när han säger att SVT inte är vänster.
