Vad jag drömmer häftigt ibland. Den här gången drömde jag att vi var på ett mörkt tåg, jag minns inte om det var tomt eller om vi helst enkelt rensade tåget på folk på något fint vis. I alla fall kom vi till en vagn där det fanns en stor svart likkista. I kistan låg en djupfryst vampyr, troligen den gamla TV-meteorologen John Pohlman. Det såg man då överdelen av kistan var öppen, eller hade glastak så att säga.

Jag minns att jag brottades med en kvinna, stående, jag fick in ett par bra grepp oväntat nog. Jag minns även hur det kom vampyrer och vi slogs med svärd. Jag hade någon med mig, men vet inte vem det var.

Svärden hade 1,5 meter långa blad och det var svårt att fäkta bra med ett sådant. Det uppstod en lite mer tilltrasslad situation och jag minns tydligen hur jag högg en kvinna (vampyr?) mitt itu, alltså slicade hennes överkropp från underkroppen. Det kändes som en framgång i drömmen. Jag såg inget blod.

Den djupfrysta vampyren hade vaknat och lämnat sin kista. Visst var det John Pohlman som stod där framför mig, men han var ingen vampyr. Däremot hade han råkat få en djupt hack i huvudet, som var delvis klyvt ett par centimeter ned, men det blödde ingenting alls. Jag helade såret på ett magiskt vis, jag sa ”heal” och det läkte.

Vi lämnade vagnen tillsammans. Det kändes mer som ett rum nu, än en tågvagn.