I våras var jag nära att slå ned ett fyllo. Jag hörde fyllesången innan jag kom upp på perrongen. Av någon anledning valde det här engelsktalande fyllot att resa sig upp och ställa sig 3 dm framför mig. Jag frågade på svenska vad han ville, men fick ingen respons alls. Jag backade ett halvt steg och han dansade efter. Varje gång jag bytte och fot eller ändrade kroppslutningen på annat sätt följde tjockisen med. Jag valde att ignorerade surpuppan fullständigt, tittade över hans huvud och brydde mig inte alls.

Fyllot kallade mig för dickhead ett antal gånger, men mest sjöng han något ohörbart på engelska. Han stirrade på mig hela tiden, det såg jag i ögonvrån/periferin.

I fem minuter stod jag och ignorerade honom. Jag är stolt att jag klarade av det, att likt Tjuren Ferdinand ignorera den lille energiska matadoren som stod där och försökte mucka gräl. Inte en enda ögonkontakt på hela resten av tiden. Jag övervägde sänka honom med högersläggan, eftersom att bara dra ned mössan över fejset på honom eller knuffa honom hade kunnat få honom att börja veva med ölflaskan. Det är farligt att slåss, såvida man inte vinner direkt på knockout förstås. Det hade jag lätt gjort om jag smällt till, för hans kroppsspråk visade via avsaknaden av fighting stance och annat att han inte kunde slåss bra rent tekniskt.

Problemet med att bara sänka ett fult fyllo är det juridiska, jag tänkte tanken att är det nu det sker, min första kontakt på fel sida i en brottsutredning. Det ser inte helt bra ut att framför övervakningskamerorna bara slå ned någon som står framför dig och tittar på dig.

Inget hände. Jag kunde inte riktigt ta den här lille pojken i 50-årsåldern på allvar. Tjuren Ferdinand…

När tåget kom föste jag undan fyllot med ena armen och han blev sur:
– Who are you pushing?!
Han slog ut med armarna, helt upprörd och bestört. Som om jag hade gjort det helt omotiverat. Min initiala bedömning att jag inte kunde nå honom rent intellektuellt bekräftades därmed.

Han stapplade efter mig mot perrongkanten. Jag ställde mig så nära att jag inte kunde bli nedknuffad, men tillräckligt nära för att stoppa honom för att ställa sig framför mig. Ett antal gånger sa han saker i stil med:
– Her majesty is going to lose a family member tonight.
– Are you going to push me in front of the train?

Jag klev ombord på tåget. Han stod kvar på perrongen.
Han stirrade på mig och visade två fingrar i luften, V-tecknet.
Jag gav honom ett sträckt finger tillbaka.

Väl hemma ringde jag polisen och berättade vad som hänt. Jag sa att det kunde bli slagsmål på stationen, för om han är så nära att bli knockad av en lugn kille som jag är det bara en tidsfråga innan rätt – eller fel – person råkar ut för honom och spöar fettot. Utifrån polisens frågor tog dem mig på allvar och skulle skicka en patrull.

Hoppas du hade en trist natt i häktet, din fläskiga pojkflicka. Huliganer är sådana losers att det är tragikomiskt.